Jag firar en vit jul, en kall jul, en kärleksfull jul.
Förra året gnällde jag om fel namn på julklapparna och se, i år står det Elias på varenda en.
Jag sörjer inte fastän världen är inlindad i sömn
Jag sörjer inte fastän de iskalla vindarna tjuter
Jag sörjer inte fastän snön faller tung och djup
Jag sörjer inte ty detta kommer snart
Att vara förgånget
20 November. Transgender Day of Rememberence: En dag för att uppmärksamma de hatbrott som transpersoner utsätts för i vårt samhälle. En minnesdag för offer för transfobi.
Jag är inte ett offer.
Listan är lång. Allt för lång. Jag önskar att jag kunde tända ett ljus för varje brott.
Men istället tänder jag ett för er alla som fallit offer för hatet.
Ett för alla transpersoner som inte är offer.
Och ett för alla som kämpar för att listan inte ska bli längre.
***
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Fobi, HBTQ, Könsidentitetsstörning, Transfobi, Transgender Day of Rememberance, fördomar, in transition, könstillhörighet, transperson, transsexualism, transsexuell
Kuratorbesök 3 ägde rum den 30 oktober och nu har det har gått lång tid sedan det sista i den sociala utredningsbiten gjordes. Vi avslutade den sociala utredningen med att prata en hel del om mina bekantas reaktioner. Egentligen fiskade C efter att höra hur jag hanterar negativt bemötande, men då jag faktiskt inte utsatts för det mer än något motstridig oro hos mina familjemedlemmar så fanns det inte mycket att diskutera. Frågan berörde heller inte min närmsta familj då vi redan diskuterat det, utan vänner och bekanta. Jag är som känt omringad av otroligt fina människor som ingen har sagt ett ont ord, alla har varit stöttande. Vi pratade en del om reaktioner på jobbet, och jag menade att det inte är något problem. Mina kollegor blir snarare förvånad över att jag är transperson och inte biologisk kille om det kommer upp.
Vi pratade en del om att passera. Hur jag tror att jag kommer passera som man i framtiden med en kroppskorrigering. Då jag idag passerar till 90(95?)% tills jag öppnar käften så tror jag inte att det blir några problem med det, C höll med mig och sa att med lite skägg så ser ingen någon skillnad – varpå samtalet leddes in på kroppsbehåring. Jag vill ha en hårig kropp, men den dagen jag har en hårig rygg skaffar jag klippkort på en vaxstudio. Vi diskuterade hormoner och en del operationsresultat. Att det finns mycket som är dåligt, att allt inte blir som man förväntade sig och så vidare. Och jo, jag har sett en hel del bisarra resultat. Dock tror jag att en halvdåligt korrigerad bröstkorg är mycket bättre än den bröstkorg jag lever med idag. Att fortsätta såhär är inte ett alternativ och att korrigera en korrigering är alltid möjligt, på ett sätt eller ett annat. Även om ett 100%igt bra resultat från start alltid är att föredra.
Vi pratade även en del om proteser. Att man har rätt till protes betald av länet när man har fått diagnos. Den protesen är dock bara en packer och för 2500:- kan man få den med urineringsfunktion. Dock har proteserna som gjorts fram till idag inte varit speciellt bra. Jag tipsade om proteserna från Like Real, som nog säkert håller samma mått (om inte bättre) än de som görs i Umeå idag – och dessutom kostar hälften så mycket. Pengar slår alltid högt och hon skulle lägga fram förslaget.
Förutom detta sa vi inte speciellt mycket mer. Vi pratade en del om anhörigsamtalet som är nästa möte att äga rum, möjligheten att dela upp familjen i olika möten om alla inte kan samtidigt. Hon informerade även om de 5 psykologbesöken som är nästa del i utredningen. Det är det jag försöker hålla mig ifrån att vänta på, kallelsen till psykologen och förslag på tid för anhörigsamtal. Det skulle komma kallelse i mitten på november trodde hon. Nu är det mitten på november, och jag väntar….
***
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om FTM, Familj, Framtiden, HBTQ, Process, TS-kille, Transperson, Transsexualism, Uppväxt, Utredning, Socionom, Social utredning
Att försöka beskriva det fjolliga tjut som infann sig då jag öppnade brevet skulle vara att förminska min glädje.
Så, sagt och gjort stegade jag iväg till bussen på lunchen och begav mig mot det raffiga huset som Patent och Registreringsverket befinner sig i. Letade mig in till kassan via receptionen och gav henne en lunta med papper. Nu är namnbytesansökan inne hos PRV, och allt som återstår nu är väntan och tumhållning. Elias Tor, jag kommer visa min legitimation för varenda människa vare sig de frågar om det eller ej.
På fredag är det ett nytt möte hos kuratorn, möte 3 för att vara exakt. Jag längtar, lite lojt eftersom jag hittills inte känt att vi kommit någonstans. Men ändock, jag längtar efter att flytta pjäsen ytterligare ett steg på spelplanen.
***
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Skatteverket, namn, kön, genus, könsroller, jämställdhet, transpersoner, HBTQ, transvestism, transsexualism, juridik, Kvinna, Man, Manlighet, Namn, Namnbyte, Könsneutral, Pronomen, FTM, Kvinnlighet, Manlighet, Mansmystik, Krig, Konfrontation, Könsidentitetsstörning, Biologiskt kön, Juridiskt kön, Familj, Komma ut, Obehag, Ångest, Transperson, PRV, könsneutrala namn, Namnsdag, PRV
Mycket kretsar kring namn just nu. Alla brev och intyg är insamlade, ansökan är ifylld. Imorgon under lunchen beger jag mig till Valhallavägen för att lämna in namnbytesansökan till PRV, sen är det bara att vänta.
***
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Skatteverket, namn, kön, genus, könsroller, jämställdhet, transpersoner, HBTQ, transvestism, transsexualism, juridik, Kvinna, Man, Manlighet, Namn, Namnbyte, Könsneutral, Pronomen, FTM, Kvinnlighet, Manlighet, Mansmystik, Krig, Konfrontation, Könsidentitetsstörning, Biologiskt kön, Juridiskt kön, Familj, Komma ut, Obehag, Ångest, Transperson, PRV, könsneutrala namn, Namnsdag
Helgen har över lag varit fruktansvärt skön. Huvudrensning i from av elljusspår. Helt okej längder med tanke på hur länge sedan det var jag joggade – och att jag hade draghjälp i backarna endast första varven. Eero blev efter ett tag mer intresserad av alla pinnar och alternativa vägar och tyckte att jag var skittråkig som bara sprang samma samma. Jag hoppas att spåret sandas så att jag kan hålla igång hela vintern. Det är otroligt skönt att vara i spåret och bara känna mjölksyra och andning. Rensa ur huvudet och egentligen inte behöva tänka. Att sen känna att man lagt x antal km bakom sig, det är bara ett plus.
Dagen inleddes med att jag fick ett “Grattis på namnsdagen!”-sms av min pappa. Jag tänkte “Oj, undrar vad det är för namn idag” och antog i min enfald att det var Elias eller någonting jag hetat sedan fornminnes tider. Inte. Idag är det Tor och Tore och insikten av det gjorde min dag. Tack pappa.
Jag insåg även att jag och min morfar nu mer har namnsdag samtidigt, hur gulligt är inte det?
***
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Skatteverket, namn, kön, genus, könsroller, jämställdhet, transpersoner, HBTQ, transvestism, transsexualism, juridik, Kvinna, Man, Manlighet, Namn, Namnbyte, Könsneutral, Pronomen, FTM, Kvinnlighet, Manlighet, Mansmystik, Krig, Konfrontation, Könsidentitetsstörning, Biologiskt kön, Juridiskt kön, Familj, Komma ut, Obehag, Ångest, Transperson, PRV, könsneutrala namn, Namnsdag
Möte 2 med kuratorn var över lag bra, men det kändes inte som att vi kom speciellt långt. Jag vet inte riktigt vad jag har för revolutionerande förväntningar på mötena egentligen. Men det känns som att det står still. Jag är så otroligt mycket längre gången i utredningen och det känns som att vården inte riktigt hänger med. Det är bara att bita ihop, fokusera på alla då’n och försöka anpassa sig till utredningsgången under de timmar jag är där.
Under förra mötet pratade vi mestadels om vad jag gör nu och alltså i princip vad jag gjort sedan jag flyttade tillbaks till Stockholm. Under det här mötet pratade vi om vad jag gjorde innan jag flyttade hit. Gick igenom bostadsorter, vad jag gjorde i städerna, om jag hade nätverk där.. lite basic helt enkelt. Det har ju blivit några stycken med åren.
Vi pratade även om min gymnasietid och att jag hoppade av två gånger. Att jag under halvåret jag gick i Borlänge utvecklade en så stark social fobi att jag inte klarade av att gå till lektionerna och därför slutade. Vi pratade om den ångest jag hade under andra halvan av 2an i Stockholm, vilket medförde att jag slutligen inte klarade av att gå till dom lektionerna heller, och därför hoppade av en gång till. Vi diskuterade lite kring anledningen till mitt mående, att jag sökte hjälp hos BUP men inte hade någon tillit till någon och därför inte pratade om mina problem, att BUP bestämde sig för att jag hade ätstörningar trots att jag egentligen mådde så pass dåligt att jag inte kunde äta – fast jag ville. Att jag började binda brösten när jag var 14-15, alltid har försökt passera som kille (mitt första minne av det har jag från det att jag var 11 år), att jag försökt lägga fram ett utkommande för mina vänner under många år och att jag matat mina ex-flickvänner med frågor om hur dom skulle reagera om jag korrigerade min kropp är inte någonting jag överhuvudtaget tagit upp med någon instans. Jag har istället förträngt det tills det blev för påtagligt och för stort för att kunna hålla tillbaks.
Vi diskuterade jobb jag haft, och att jag gillar det jag sysslar med just nu. Vi pratade om familjerelationer, att jag har bra kontakt med mina föräldrar, att den jag tydde mig till mest under min barndom var min storebror och lite om vår kontakt idag. Givetvis pratade vi en hel del om anhörigsamtalet och att det kan vara viktigt att berörda parter kommer dit. Hon sa även att anhöriga kan erbjudas enkilda samtal om de vill och känner att de behöver om de vill diskutera saker utan mig. Synd att det är så långt mellan Stockholm och där alla bor för jag tror att det skulle uppskattas.
Vidare berörde vi även Eero, varför jag tog en spansk hund och jag kläckte ur mig “att det är som med barn, jag vill inte producera nya om det redan finns någon som behöver mig” varpå vi trillade in på samtalet om biologiska barn. Hon frågade hur jag känner inför att inte kunna få biologiska barn och jag förklarade att jag sedan jag blev kär i min första tjej så har jag varit inställd på och väl medveten om att jag inte kommer få biologiska barn. Det är liksom inte funktionellt möjligt i och med att jag inte vill och aldrig har velat föda barn. Vidare kommer jag inte sörja den dagen mina äggstockar rycks ut och jag slipper allt vad de heter. Nog för att jag inte vill bli tvångskastrerad, men jag hade förmodligen valt det själv. Jag ids inte ha något utlägg nu om min syn på barn, det finns att läsa här: Funderingar: Lindberg väntar barn och jag… raggar sperma?
Om det här blogginlägget upplevs som splittrat så är det för att det har skrivits på under flera dagar, i pauser mellan loggande av klipp. Jag har inte internet på min loggstation längre (inte för att jag internethorar utan för att jag bytt loggstation och enbart har ett nätverkskort vilket är kopplat till en mediaunity istället för internet) så därför har det tagit lite tid. Det måste inte bara skrivas på då jag har tid, det måste även finnas tid att frakta inlägget mellan datorer för att sedan postas. Men jag kommer givetvis fortsätta att hålla er uppdaterade här inne. Just nu verkar det inte som att jag har så mycket att delge, det rullar inte så mycket i mitt liv och jag har inte så mycket att dela med mig av. Just nu fokuserar jag på att försöka hinna med att blogga om mötena i stort och litet och kanske någon ytterligare tanke då och då.
Trots min internetlöshet gillar jag alltså mitt jobb, det är skönt att jobba i projekt – speciellt nu när Eero är med mig på jobbet, tiden rinner liksom iväg och av mig som regndroppar på en nyvaxad framruta. När jag började på Mästarnas Mästare hade det helt plötsligt gått 3 månader sedan andra utredningsstarten och när jag slutar med projektet i jul är det ett halvår kvar till diagnosen ska sättas. Dessa tre månader har gått snabbt. Jag hoppas att det fortsätter i den takten. Nu när jag har lite tätare kontakt med utredningen och går på möten med kuratorn varje/varannan vecka så kanske det kan kännas som att vi faktiskt kommer någonstans och att allt inte bara står still i en evig väntan på…
Och jag vill, när jag ändå är här, passa på att tacka alla för alla peppande kommentarer som lämnas. Även om ni är människor jag i övrigt inte har någon kontakt med så uppskattas allt stöd mer än man kan tro. Minsta tanke värmer. Jag hinner dock inte besvara alla kommentarer som läget är just nu. Så; tack. Jag uppskattar det verkligen.
Nästa kuratorbesök äger rum den 30 oktober.
***
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om FTM, Familj, Framtiden, HBTQ, Process, TS-kille, Transperson, Transsexualism, Uppväxt, Utredning, Socionom, Social utredning
Så var det äntligen dags för det efterlängtade mötet hos kuratorn och insparken av den sociala utredningen. Nu rullar det!
Det kändes mycket lugnare, i och med att jag visste att jag var inne i systemet, ändock måste erkännas att jag var nervös. Jag skulle träffa en ny kontakt, kuratorn, och hur man än vrider och vänder på det hela så blir man bedömd och analyserad utifrån allt man säger, någonting jag inte är riktigt tillfreds med. Det visade sig dock att C var en mycket sympatisk person. Inte lika lätt och naturlig som M på Lundströms, men jag antar att man inte får ha allt för höga krav. Vi kommer komma överrens. Stämningen var avslappnad, trots att timmen var lite väl uppstyltad av ett ”frågeformulär” som behandlade min basala sociala situation. Vi pratade om bostad, ekonomi, sysselsättning, relationer och nätverk. Inget närmre nystande på något djupare utan lite lojt över det mesta.
Hon berättare om upplägget av den sociala utredningen och att det behövs 4-6 samtal för att gå igenom allt, och att det sedan är dags för anhörigträffen. Mina föräldrar är redan medvetna om att det kommer komma upp och är vad jag förstått relativt positivt inställda till det hela.
Vi kommer att ses ungefär en gång i veckan/varannan vecka tills det är dags för anhörigsamtal, så nästa tid är redan nästa tisdag – 13 oktober.
***
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om FTM, Familj, Framtiden, HBTQ, Process, TS-kille, Transperson, Transsexualism, Uppväxt, Utredning, Socionom, Social utredning
Jag hade läst i någon utredningsblogg om att andra läkarbesöket innehöll diverse social utredning och snack om barndom och nära och kära. Eftersom jag aldrig varit på ett andra läkarbesök utan blev direkt inkastad i den sociala utredningen i Göteborg visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Dock var det inte alls något liknande.
Mötet startade med lite snack om vad jag tänkt sedan förra mötet, jag har inte tänkt speciellt mycket eftersom det var i princip en repetition av mitt första första möte. S. Andersson checkade av om det hänt någonting nytt på den sociala fronten och jag berättade att jag kommit ut för min släkt nu, helt och hållet. Att alla tagit det bra och att ingen varit speciellt förvånad. Det tyckte han lät bra. Vidare pratade vi om de efterskickade journalerna från BUP i Dalarna. Konstaterade att, som jag sa, det var mest fokus på huruvida jag hade ätstörningar eller ej och inte skulle stå någonting om någon eventuell transsexualism. Det var inte som att jag då, 15 år gammal, tyckte att det passade sig att berätta för någon över huvud taget om att jag band brösten eller hade trans-tankar. Varför vet jag inte, jag önskar så att jag hade tagit tag i det här redan då. Men, då hade jag ju inte varit jag…
Det var inte speciellt mycket snack egentligen, utan vi gick direkt på vad jag antar var MINI-D IV-testet i en lightversion. En check för att se om jag är deprimerad, lider av psykoser, har tvångstankar, är självmordsbenägen, självdestruktiv eller lider av någon annan psykiska störning. Det gick snabbt, jag mår så pass bra ändå att sida efter sida bläddrades förbi i och med mina Nej-svar. Positivt! Vi gick igenom mina alkoholvanor, igen. Det gjordes även i Göteborg och man kan ju undra om de inte kan skicka över utvärderingar och svarsresultat istället, så mycket tid det skulle spara! Även det gick ganska snabbt dock, jag är ju inte en suput direkt.
Mötet allt som allt gick på en halvtimme. Testerna på kanske 15-20 minuter. Sedan berättade Andersson att han pratat med Lundström som varit väl övertygad om att jag ska gå utredningen och därför får jag hoppa över ett läkarbesök. Andersson kände att han inte behöver känna mer på mig innan den sociala utredningen kommer igång, så nu ska jag bara vänta på kallelse. I pratat om kallelse kom vi in på väntetider, då jag sa att jag ville ha den första bästa lediga tid kuratorn har för det tär så fruktansvärt mycket på att gå mellan mötena och stampa på samma jordfläck. Behövs det så löser jag det med jobbet. Andersson lugnade mig med att kuratorn inte har speciellt mycket just nu och att det säkert kommer gå snabbt. Han berättade även att om det nu skulle dröja 2 månader tills nästa möte så förskjuts inte min utredning på något vis. Trots väntetiderna så beräknas utredningen vara klar inom ett år. Det var ett lugnande samtal. Men jag tror ändå att han förstod den frustration jag försökte beskriva infinner sig mellan mötena. Jag hoppas det, för jag är så fruktansvärt trött på att stå still. Jag vill frammåt.
Vi avslutade mötet med prat om intyg till PRV, han har inte speciellt mycket att komma med på det intyget tyvärr, men ska skriva ett om att jag går på utredning iallafall. Jag vill ha ett att skicka med som kan backa upp mitt motivationsbrev. Det kommer på posten.
Jag har egentligen inte mycket att skriva om det här mötet. Nästa Läkarbesök med Andersson är den 17 december. Så nu återstår bara att vänta på kallelsen till kuratorn och den sociala utredningen. Måtte tiden gå snabbt.
Imorgon drar jag och Eero till Norrland för välförtjänt själaro och fina häng. Välbehövligt. Gilla!
***
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Könsroller, Könskorrigering, Könsbyte, Manligt, Kvinnligt, Operation, Könsorgan, Transperson, Transsexualism, Vård, Filosofi, Trans, Utredning, Processen, Bedömningssamtal, Könsroller, Könskorrigering, Könsbyte, Manligt, Kvinnligt
Senaste kommentarer